Lyckan är blind ..

ibland skulle de inte va fel och bara börja om på nytt,börja ett helt nytt liv, och göra allt fel rätt, göra om allt från början, går ofta och tänker på hur livet skulle va just idag om jag hade gjort grejer annorlunda, kanske skulle vart riktig lycklig? tänker alldeles för mycket nu för tiden, som tar sån energi ifrån mej..
Allt är så annorlunda nu ifrån förr, jag vill inte bli stor jag får ångest de är anvar nu och jag ska bestämma själv och jag hatert, jag vill va liten igen & de va inga bekymmer alls.. de finns så mycket jag saknar jag vill va 14 igen, göra saker som man inte fick mamma och pappa visste ingenting, en trodde en var skit tuff när en drack, jag saknar tiden i klässbol, jag saknar tillochmed central där jag mådde sämst, men en va så busig på den tiden, jag saknar en massa folk..
De känns som jag växt upp för snabbt sen jag va på sommarjobb på västängsgården i somras så kände jag verkligen att jag växte som person och jag blev så jäkla känslig efter där, jag tyckte så synd om dom gamla som bara satt där dagarna in och ut och bara väntade på döden, låter så grymt men de är så de är.. ibland fick jag så ont i bröste på mej och nån tår rann ner för kinden min när jag prata med dom, dom tog tag i handen på mig och sa "fin,fin" till mej dom log så snällt mot mej när jag gick förbi dom eller hjälpte dom, & de gjorde så ont i mej att veta att de kanske va sista gången nånsin jag träffa dom sista dagen jag va där och de va de också för endel för har sett flera dödsannonser i tidningen som jag känner igen namnet på.. tårarna har runnit när jag läst de, sista dagen jag va där va också sådära jobbig, jag hatar och säga hejdå..
efter sommarn är jag så känslig så usch, jag bryr mej alldeles för mycket om folk,jag vill att alla har de bra hatar och se folk ledsna, de gör till och med ont i mej när jag ser alkolister/knarkare på stan jag vill bara hjälpa dom,folk säger att dom får skylla sig själva för dom har valt de själv och visst de har dom, men ändå vill jag hjälpa till, jag bryr mej alldeles för mycket, i fredags närjag och mamma kolla på talang va de en som va på behandlinghem men va på permision, och han ville göra revanchs (stavning?) i livet, de är sånt som jag blir glad av, när jag kolla på de gick de inte länge för än tårarna på mej bara rann och de gjorde ont i hela mej och bara skakade i bröste på mej, för jag blir så jäkla glad när folk lyckas.. därför jag vill jobba på behnadlingshem/ungdomshem för att hjälpa folk, att jobba med människor ska jag göra iaf, vill alltid finnas till för allt ooch alla, och hoppas att nångång jag får tillbaka lika mycket..
gud va skriver jag om egentligen? inge vettigt alls.. men va inne på att jag känner att jag har växt upp för fort.. kanske är träningen som gjort mej så förändrad? den har förändrat mej en hel del, jag tänker helt annolunda, jag tänker på allt jag stoppar i munnen, den gör mej glad, & jag ska aldrig gå tillbaka till så jag hade före, att om jag t.ex jag va hungrig så gick jag och åt en panpizza som fetter bara rinner av,aldrig att jag skulle kunna göra så igen. makaroner och köttbuller varenda dag typ.. bara de att jag va nykter i 5 helger tills förra helgen, och jag kan erkänna att jag känner mej jävligt tråkig ibland, varför tänka på dessa kcal jämt? jag vill egentligen inte, men jag är fast it, jag har alldeles för dåligt självförtronde, jag hater mej själv, & då är de svårt att tycka om nån annan, en ska älska sig själv för att kunna älska nån annan..
nej nu får jag ge mej med detta, inte en aning om vad jag försökte och komma fram till egentligen, bara att få skriva av sig litte, visste ni föresten att jag har flera böcker som jag skrivit i om jag bara vill skriva av mej? litte kul och gå tillbaka och läsa om för några årsen, kanske ska börja skriva lite mer sånt här? .. eller..? som inte är för privat åså då :)